Jag minns när vi blev tillsammans och du berättade hur kär du var i mig.
Jag minns hur länge vi var tillsammans och allt vi upplevde tillsammans.
Jag ångrar alltihop. Jag vill inte minnas dig.
Jag vill inte minnas vad du gjorde mot mig.
Det är så sjukt att jag aldrig fattade, då.
Inte förens efter ett år fattade jag, jag var totalt blind, kär!, och du bara utnyttjade det.
Du kom upp till oss varje kväll och berättade hur mkt du saknade mig och ville ha tbx mig
det slutade alltid likadant, du lyckades varje gång att lura mig.
När jag inte ville längre , när jag fattade vad du gjorde mot mig så slog du mig ist och sket

fullständigt i vad jag sa och om jag ville eller inte. Hur jag kände brydde du dig inte om alls.
Jag trodde aldrig att det var så illa, att det du utsatte mig för så många gånger skulle räknas som en 

våldtäckt. Det är bland annat tack vare dig som jag mår som jag gör och därför jag beter mig som jag gör.
Jag sätter inget värde på mig sj. Det gjorde jag inte före heller riktigt å du visste om att jag blivit våldtagen tidigare
och ändå klarade du av att göra sådär mot mig igen! Jag hatar dig !
Det tog evigheter innan jag berättade ngt för ngn om detta oxå, precis som sist.
När jag väl sa ngt och pappa ringde till dig så kom du inte till skolan på ett tag för att enligt dig så ljög jag.
Du mådde så dåligt sa du, när jag hittade på sånt här hemskt.
Det gick evigheter och jag fick en ny kille, allt gick bra tills du en dag skrev igen och ville träffa mig för du ångrade dig

så hemskt mkt för hur du behandlat mig. Jag tänkte att de kunde vara bra å träffa dig å säga vad jag tycker
om dig och det du gjorde. Vi träffades,ute!  och pratade om allt, det gick bra dom första gångerna..
sen var jag såppas dum att jag lät dig komma hem och vara inne hos mig å prata eftersom det var så kallt ute.
Det blev inget prat. Du ville lägga sig i sängen och kolla på film och lovade att inte röra mig, du hade ju tjej dessutom.
Jag vågade ju som vanligt inte säga va jag tyckte innerst inne så du fick sin vilja igenom hela vägen..
Du gjorde om allt du gjort tidigare, jag blev helt chockad och tillbakadragen typ.
Du fick det du ville utan att jag ville sen gick du och jag blev anklagad för att ha varit otrogen mot min dåvarande kille.
Slutade förbannat bra! inte.. 
Jag hatar honom, jag vill aldrig mer se honom. Aldrig !
Ibland kommer han hit, till stan och kompisar jag har haft har sagt att han frågar efter mig..
Hoppas han aldrig aldrig mer får tag på mig.
Skulle han ngnsin få tag i mig hoppas ja verkligen att jag har en kille som bryr sig.

Jag hatar er andra med men orkar inte skriva om er idag. 
Bilderna är från ngra utav dom tillfällena jag faktiskt mått som värst, men syns de ? Näe.

"Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall" 

Vet inte vad jag går igenom just nu, allt är så himla jobbigt och jag tänker dagligen på allt som hänt mig.
Vet inte vem jag ska prata med om detta eller vem jag ska våga gråta inför ..
Jag har ingen energi längre, om jag inte blir övertrött. Jag vill inte ens gå upp ur sängen på morronen..
Kan inte allt bara vara över snart? Kan inte allt bara bli bra snart ?
Jag tänker på detta med våldtäckterna, hur arg jag är på mig själv och dom som gjort detta mot mig.
Tänker på hur mycket jag saknar er som inte finns längre.
Jag tänker på allt som var med pappa och vad skillnaden är på nu och förr.
Jag har ångest om jag äter ngt. Jag är ensam.
Jag klarar inte av alla måsten och skit hela tiden .
Jag klarar inte av att känna pressen hela tiden.
Jag tänker på hur alla runt om mig har det och hur dom mår, vill göra ngt för dom men kan inte.
Blablablablaaa, blir så arg på detta ...
orkar inte met.